Vad innebär Lissabonfördraget?

Lissabonfördraget undertecknades enhälligt av EUs stats- och regeringschefer den 13 december 2007. Lissabonfördraget är en detaljerad instruktion på 271 sidor som beskriver hur bestämmelser i EU:s redan befintliga fördrag ska ändras, flyttas, kompletteras, raderas och omnumreras. Det innebär egentligen att Lissabonfördraget är ett alternativ till det tidigare fördraget om upprättande av en konstitution för Europa.

Men varför är det så viktigt att detta sker och varför är det så mycket oväsen runt omkring och varför säger hela Irland nej och varför får inte vi i Sverige folkomrösta och varför lyssnar vi inte på Frankrike och Hollands folkomröstning längre och varför beter sig Polen som de gör och varför……

Jag har inte alla svaren, men kommer här nedan att försöka reda ut begreppen så gott det går.

Varför det är viktigt för unionen med att samla de olika fördragen som finns är dels på grund av att de är svårgenomträngliga och ibland motsägelsefulla eller kompletterande. Låt mig förklara. När EU bildades 1957 i Rom skapades ett fördrag som skulle leda samarbetet och Romfördraget eller EG-fördraget var ett faktum 1958. År 1993 beslutade dåvarande medlemmar (12 stycken) att fördjupa samarbetet och Maastricht fördraget eller EU-fördraget skapades. Nu är det dock så att EU-fördraget inte ersätter EG-fördraget utan båda gäller. Förutom dessa fördrag måste EU-apparaten även hålla reda på de förändringar som införts genom en mängd ändringsfördrag och fördrag om anslutning av nya medlemsstater, första gången 1967 (Fusionsfördraget) och sista gången 2005 (Luxemburgfördraget). Konstitutionen ville ersätta alla dessa fördrag med ett förenklat, medan Lissabonagendan alltså endast ska ändra, flytta, komplettera, radera och omnumrera paragrafer i tidigare fördrag. Inget litet jobb, men nödvändigt då EU idag består av 27 medlemsstater.

Lissabonfördraget är trots allt en reform av EU med flera förändringar. Framförallt omstruktureras EG-fördraget och EU-fördraget så att de får ett mer överblickbart och förenklat innehåll.

I dag reglerar EG-fördraget och EU-fördraget, var för sig men sida vid sida, olika samarbetsområden. EG-fördraget reglerar de mellanstatliga samarbetsområdena (inre marknad, jordbruk, transport och handelspolitik etc.) medan EU-fördraget reglerar överstatliga samarbetet (utrikes- och säkerhetspolitik samt straffrättsligt och polisiärt samarbete). Lissabonfördraget samlar istället bestämmelser med konstitutionell karaktär i EU-fördraget, vilket förklarar vad EU-samarbetet omfattar och inom vilka ramar det är tänkt att fungera. Det som förklarar detaljerad funktionella bestämmelser samlas i EG-fördraget.

Men varför är det då så mycket oväsen runt detta? Jo, därför att även om de ändringar som införs genom Lissabonfördraget i huvudsak handlar om omflyttning och förenkling av redan befintliga bestämmelser införs också nya bestämmelser. Nya bestämmelser som har sin grund i att EU utvecklats från 6 – 27 medlemsstater men fortfarande gäller under institutionell lagstiftning anpassad för 12 medlemmar. Detta leder i sin tur till nya frågor om hur EU i framtiden kommer att se ut och fungera. Det de flesta ifrågasätter är att vi ska få en gemensam röst från EU internationellt. Grunden i detta är att EU inte har internationell politisk makt. I till exempel FN möten händer det ofta att Frankrike och Storbritannien inte är överens. EUs representant har litet att påverka. Gemensam ståndpunkt i utrikespolitik underlättar för en gemensam talesman i den globala sfären. Man vill också ge Parlamentet mer makt, vilket från demokratisk synpunkt är bra, men staterna tappar samtidigt makt. Utvidgningen och Turkiets medlemskap förvirrar också många väljare. Frågorna är många och svaren svårtydliga – därför skapas oro i leden och tomma tunnor skramlar mest. EMU valet återigen….

Men Irland har ju sagt nej och behövs det inte enighet mellan medlemsstater för att genomföra detta? Jo det behövs. EU-fördragets artikel 48 fastställer att ändringar som regeringarna (Irlands regering var med på beslutet) beslutar måste godkännas (ratificeras) av samtliga medlemsstater (Riksdagen). Att Irland sagt nej, betyder egentligen att fördraget inte kan genomföras. Men nu fortsätter ratificeringsprocessen och Sveriges regeringen har lagt fram proposition till Sveriges Riksdag om ett ja. 18 länder har redan sagt ja och förutom Sverige återstår 7 länder till att godkänna fördraget. Polen haltar, men de övriga verkar vara på det klara med ett godkännande. Om det nu blir så att Irland är det enda landet som inte ställer sig bakom Lissabonfördraget så omformuleras sannolikt problemet från att handla om ett misslyckat fördrag till att handla om Irlands roll i EU och förmåga att hålla samma takt som övriga EU. Då återstår ett antal möjligheter för att ändå genomföra fördragsändringen: 1. Antingen håller Irland en ny folkomröstning där svaret måste bli ja (vilket är det sista en Irländsk regering vill ha) 2. alla andra går vidare men Irland sluter inte med (ungefär som Sverige i EMU) eller 3. Lissabonfördraget bryts ner och genomförs stegvis vid skilda tidpunkter. Troligtvis kommer det bli den sista lösningen.

Då gäller att de ändringar som inte behöver ett nytt fördrag för att genomföras kommer att genomföras. Det handlar till exempel om förstärkning av EUs ordförandeskap, gemensam talesman i utrikespolitiken och förstärkning av Europaparlamentets kontrollfunktioner på Kommissionen. Nästa steg är att ändringar eller anpassningar som kan genomföras vid nästa utvidgning kommer att genomföras då antagligen Kroatien (och kanske Turkiet) ansluter sig. Här handlar det om flertalet organisatoriska förändringar och förenklande förfaranden. Denna del kräver en ny folkomröstning i Irland, men nu handlar det om att befintligt fördrag begränsar medlemsantalet till 27 vilket måste utvidgas och utvecklas. Sista steget handlar om de åtgärder som redan i Lissabonfördraget skrivits till framtida åtgärder, till exempel att ändra namnbytet från EG (EC) till EU.

Vad som än händer så är det bara att konstatera att Irlands nej innebär att det kommer att dröja längre än väntat innan det nya fördraget träder i kraft. I Sverige är det Parlamentet som är folkets röst (som i de flesta länderna) och vi anser inte att folkomröstning är nödvändig. Holland och Frankrike röstade nej till en konstitution och som jag sagt ovan är detta ett nytt fördrag med nytt ställningstagande, vilket normalt beslutas på Riksdagsnivå. Varför Polen låter så mycket undrar jag själv över ibland.

Jag hoppas att jag lyckats förklara något av allt, men vill du läsa mer om fördraget finns all information på följande hemsida:

http://www.lissabonfordraget.se

//Gordon Hahn